bok 1 sida 1/17

Min bok 1 / Permalink / 0

Ett hjärta i tårar jag kommer alltid va sårad i mitt hjärta

När jag var liten: Jag heter Moa Lundgren (Robex) jag bor i en liten by utan för Boxholm. När jag var liten gick jag hos en dagmamma som heter Monika. Jag fick aldrig vara med någon. Det började den dagen då Simon gav mig två plastörhängen som var hans lillasyster Matildas, och han sa att jag skulle få dom men jag sa nej. Till sist tog jag dom och sa att jag slänger dom om jag får dom. Jag gjorde det, och dagarna efter var sig inte lika. Matilda grät jämt, Simon sa ”Så har jag inte sagt” och båda var emot mig. Varenda gång det började nya barn hos Monika var dom med Matilda, Simon och Elin, men aldrig med mig. Jag vet att jag hatade kurragömma för alla bytte alltid ställen så jag hittade aldrig någon och var ganska bra på att tappa bort mig och alla hatade mig. Jag var alltid ensam och jag kände alltid ett hat i mig, för alltid var det något som hände hos Monika. Simon tog sönder min dagbok som jag fått i födelsedagspresent och jag fick säga till mina föräldrar att det var jag som tog sönder den fast det var Simon. När han gjorde karategrepp på mig och sa kränkande saker, då kändes det som ett slut som aldrig skulle kunna bli värre - men det blev det. Simon skrämde alltid upp mig och jag hade aldrig någon att vara med under dom fem första åren i livet. Det var jobbigt varje dag och jag sa till mina föräldrar, men dom sa att det blir bättre. Jag trodde dom och kämpade tills jag började i sjuan, då jag inte orkade lida mer. När jag började skolan: När jag skulle börja på 6-års fick jag min första vän, Louise. I dag är inte hon vän med mig längre. Vi gjorde allt tillsammans, vi kunde inte vara utan varandra en dag knappt. Nu snackar vi aldrig. Lärarna sa att det var som om vi hade varit ihop i 40 år, för vi kunde bråka ibland men vi hade alltid varandra när den ena mådde dåligt – trodde jag tills det kom en dag då jag hade försökt att ge upp livet och hade lagt mig på rälsen för att dö. Det hon sa var ok. Jag sa: ”Bryr du dig inte?” Hon sa: ”Nej för om du dör så kan jag byta skola till där pappa bor så slipper jag Stenbockskolan.” Hon förstod aldrig att det hon sa sårade mig djupt. När vi var hos Sture och Ingärda sa mina föräldrar att hon inte skulle ropa på mig för jag hörde inte. Det var innan jag skaffade rör i öronen. Nu i dag har jag tagit bort rören. Det var inte lätt: Det var inte lätt kan jag säga när man var ful, fet och inte hade stil på kläderna. Jag blev helt förändrad under sommaren från fyran till femman. Under en sommar hade jag börjat lyssna på Tokio Hotel och börjat skära mig. Jag hade blivit deprimerad och isolerade mig. Jag gick i trasiga och svarta kläder, jag gick alltid min egna väg tills jag började sjuan, då det inte var sig likt. Jag blev mobbad och var även med om ett övergrep som har sabbat mig för all framtid.

Till top