Jag var glad dagligen. Jag log och hade lite vänner,  i alla fall när jag var sex år, men innan var det lika tufft som nu med oläkta sår. Sen var det en som hjälpte mig och  tog bort alla såren. Det var Louise. Jag vet att jag inte har henne nu, men jag vill inte bli vän med henne igen för hon har svikit mig så hårt. Varenda grej jag fick av henne har jag tagit sönder. Jag är väl lite paranoid kanske, men ingen  fattar ju att jag mår dåligt och ingen fattar ju att detta som hänt mig får mig att må så dåligt att jag skulle kunna ge mitt liv för att slippa lida i denna ensamhet. Fast ändå är jag så van så jag vill inte må bra, inte helt alla fall, men må dåligt vill väl ingen. Jag hade mycket glädje som ung. Jag sjöng i kör, dansade på dansskola. Jag spelade gitarr och fiol. Sen fick Bup mig att börja med karate och manga men aldrig igen, för jag hatar sport och vill inte måla med några idioter. Jag älskar att vara själv men ibland kan det bli tråkigt, men att visa sig som något man inte är, gör jag väl inte för det mesta men i vissa fall är det det. Hur såg folk på mig och min förra vän: Dom såg oss som galna och knäppa. Men mest för att jag var det, inte för att hon var det. Men hon blev ju det av att vara mig varenda dag. När jag kom till skolan i Boxholm drog sig folk undan, till och med Louise i slutet. Dom skämdes för mig och vill inte bli mobbade själva. Det sa dom flera gånger men det gjorde så ont av att se att folk säger sånt och gör det för att skydda sig själva när den andra kan känna sig totalt värdelös. Alltså, så kände jag mig när folk sa: Stå inte här jag kan ju bli mobbad mångo. Det gjorde ont och tog kål på mitt hjärta. Jag blev besviken på skolan och lärarnas sätt när dom såg allt men sket i att hjälpa mig. Jag minns en gång jag hade varit nere och handlat, då gick Emelie i min klass före och sen när jag kom så sa några killar: Har du köpt coola, fetto? Och sen så slog dom mig i magen. Den gången sa faktiskt lärarna till, och dom fick han att gråta framför hans vänner. Men det hjälpte ju inte. I slutet av den skoltiden så sa min lärare: Du får ju gå upp hit varje dag. Jag glömmer inte när lärarna skyllde på mig för att folk skrev på emochan. Dom sa: Sluta skriv på Internet då. Men va fan, alla har rätt att ha ec eller blogg, för det ska man inte bli Internet-mobbad. Där det står typ: Ta livet av dig innan jag gör det, och så vidare. Lärarna var faktiskt det jobbigaste, för dom tog nästan aldrig tag i saker. Dom skyllde på en själv och sa till mig flera gånger att jag skulle ge dom en chans och att det inte hänt och så vidare. Sen sa en lärare att jag skulle ha ont i tre veckor till.  Jag hade haft ont i tre veckor efter ett slag som gjorde att jag fick åka till akuten i 7:an, och då sa dom: Det är ingen fara. Men hade det varit som läkarna trodde, om det hade varit en skada på båtbenet så skulle jag fan ha anmält dom direkt.  Att man blev ledsen där var väl något man fick tåla. Tiden som gick där kommer jag aldrig att bli av med. Den jobbiga känslan som fanns där, som gav mig tårar som rann nerför mina kinder och som gör det än i dag. Jag tycker rektorn, lärarna och skolan har begått tjänstefel. Jag tycker dom ska ta tag i saker istället för att sopa det under mattan.