bok 1 sida 2/17

Min bok 1 / Permalink / 0
Varje gång jag kommer nära en vuxen människa, skäms jag och får ångest för att jag varit med om ett övergrepp. Alla säger att det är för att jag har Asperger, men nej det är inte därför. Mina föräldrar säger, vi älskar dig, men inte tillräckligt verkar det som. Jag får inte byta skola fast allt möjligt hänt mig. När jag började åttan hade jag oro, en oro som hade varit där sen påsk. Jag visste att jag skulle bli mobbad. Jag sa det men ingen lyssnade. Dom sa, det ordnar sig. I Åsbo: När jag gick i Åsbo så fick jag aldrig vara med och leka. Dom tog med Louise men inte mig. Jag var den enda i klassen som inte fick vara med. Dom spred rykten som att jag hade löss och det spreds över hela skolan. I 7an: Förra året så var det en som knuffade mig så jag fick åka till akuten, och nu gör dom samma sak ingen, fast nu är det andra personer. I 8an:  Första dagen i åttan gick till så att jag kom till skolan men fick inte sitta bredvid någon i bussen, men det är vanligt för vem skulle vilja sitta bredvid mig? Verkligen ingen. Det som hände första dagen 22 augusti 2011 var när jag skulle låna en bok, då kom ett gäng med killar och tjejer och sa kränkande kommentarer och tänkte som vanligt spotta på mig  som dom gjorde dagligen året innan, men mina lärare stod bakom hörnet, så det hände aldrig något mer än kommentarerna då. Sen på vägen hem så satt Conrad bredvid mig och sa: ”Tja”. ”Hej”, sa jag blygt,  sen sa han: ”Vad har du gjort på armarna?”. ”Gissa,  som om du inte visste det liksom” sa jag. Han sa: ”Har du skrivit något och sen suddat?”. Sen sa en annan, ”Du har skrivit på Paint och sen gjort det på armen fast med kniv.” Sen snodde dom mina hörlurar och skrek och garva åt mig fast det var inte det värsta. Dan efter på tisdagen 23 augusti 2011 så slog dom mig i ett räcke och dom puttade ända tills jag mådde illa. Sen slutade dom och började garva, sen gick dom. När jag kom hem mådde jag dåligt och ville bara dö. En lång kamp: Mina föräldrar sa en gång till en läkare att jag var jobbig och sa, nu ser du hur vi har det hemma. Men dom sa att dom ljög fast när jag stod där och hörde kommentarerna och såg när dom sa, ”Bra jobbat, nu ser han att du har Asperger”  – när jag bara var mig själv. Jag klarar det inte mer. Det hugger i min kropp. Jag somnar av att skära mig eller gråta mig till söms och ångesten förstör mig mest av allt, och det får mig att inte vilja leva mer. Det är tragiskt allt jag varit med om och jag orkar inte säja allt, för det gör för ont i mitt hjärta och det sitter så djupt. Jag har försökt att hoppa framför tåget, men ingen förstod. Ingen försökte hjälpa mig när jag la mig på rälsen innan lärarna upptäckte det. Men vadå – ni skiter ju i mig så vad gör det om jag hoppar?  Jag är ändå i vägen. För fet, för ful för att vara normal. Det är ju inte så kul att bli mobbad säger vissa. Nej, hur tror du då att jag känner som varit det hela livet? Jag vet inte hur man kan förklara den smärtan jag bär med ord, men när jag försöker det hugger det i mig. Det sätter sig på andan, ångesten som sitter ut i det yttersta. Tanken om självmord är alltid där och jag känner mig som ett missfoster. Mina föräldrar säger att jag missuppfattar allt. Fan, jag vill inte bo hemma längre, trivs ingenstans, har ingenstans att vara, ingen att snacka med som känt samma smärta, ingen vän som kan trösta när allt är skit. Allt får man göra själv och jag vet inte vad du skulle ha gjort. Men ett sådant liv vill jag inte leva för det gör ont. Jag vet inte vad du skulle ha gjort, men ett sådant liv vill jag inte leva för det gör ont av att gå upp. Man mår illa av ångest att visa sig. Varför finns man? Var allt detta ett test för att se hur länge man klarar sig utan att ta livet av sig och tappa sin tro? Jag kan säga, att tappa          
Till top