bok 1 sida 3/17

Min bok 1 / Permalink / 0

tron gjorde jag för längesen, det känns inte på riktigt. Inget känns som att det kan hända, men jo det kan det. Jag fattar inte hur man kan känna så här utan att något händer. Jag vill ju inte leva i smärtan som slår i mig och det finns så mycket som gör ont och saker som knappt går att tänka sig. Men det mesta är saker som jag inte snackar om ofta. Jag vaknar alltid med en klump i magen och den sprider sig till halsen när självmordstankarna kommer.
Mobbning: När jag var yngre sa dom, kom och sätt dig hos oss. Först trodde man dom ville bli vänner, men sen insåg jag att dom bara var ute efter mina saker. Dom tog min mössa och slängde den på golvet, tog min mattebok och sa, har du inte kommit längre? Sen förra året så sa dom: ”Sätt dig bak – det är skönare platser här”. Men nej, jag visste vad dom skulle göra, så jag satt kvar men då vrålade dom mig i örat i stället. När jag var 12 år slog en kille mig med en hockeyklubba, och en han skallade mig, Men det fick han ångra. När min busschaufför fick vet att jag var homoexuell han tog mig som leb han förstod inte att jag även var transsexuell, då sa han det till alla i bussen så dom frågade frågor som: ”Gillar du hennes fitta?” , ”Har du slickat av en tjej?”, ”Har du legat med en tjej?” , och så mera. Svarade man inte så sa dom dryga ord och sen skrek dom åt mig. Jag kände mig bara så övergiven och totalt värdelös. Det kändes som jag var den enda på jorden som detta hänt, men det är jag inte, det vet jag. Sen fick jag inte vara med och byta om på jumpan, utan fick byta om själv på en toalett. Dom sa ganska ofta emojävel, idiotjävel och sen en dag fick jag nog. På en jumpalektion sa dom, sluta glo. Då sa jag, det gör jag inte. Nej det är ju Gunilla där borta, sa dom och glodde på mig ondskefullt, och sen så fick jag kommentarer som gjorde att jag bytte om själv på toa till jumpan. Sen gick jag ner. Det var ok med en tjej i klassen. Hon sa att jag skulle gå efter henne, och jag frågade varför och då sa hon, för du är leb, emo, ful och äcklig. Jag blev asledsen inombords. Ingen vet hur det känns. Det går inte att beskriva känslan, det gör bara ont och till sist orkar man inte med mer skit. Sen sa hon, ” Du fattar väl varför folk inte vill stå vid dig”, och så skyllde hon på min andedräkt.  Hon sa bara för att jag har ett stökigt rum så luktar jag äckligt för att det ligger mat i rummet, och därför du är så jävla ful. Sen någon vecka senare sa en annan i klassen: ”Stå inte här jag kan bli mobbad”, och det sårar mig. Men det var ju inte allt det. Jag och Fanny satt på en brygga och pratade. När vi kom till bryggan började hon gråta och sa, ”Ser du vad du håller på med?” ” Va”, sa jag. Hon sa, ”Kolla dina armar”. Sen när hon fick veta att det var sanning grät hon. Hon sa till mig, ”Tänk om du hade dött.”  ”Jag vet”, sa jag. Sen började hon gråta. Efter en stund sa hon, ”Jag tror knappast att du har varit med om värre saker än mig#,  och hon ville se mig gråta. Jag hade pratat fem minuter och gråtit, då slängde hon sig på mig och sa, att hade du haft ADHD hade du varit död nu, för om man har ADHD hade man dött runt 4-års ålder i mitt fall. Man hade aldrig klarat sig hit. Hon sa att jag var duktig som kämpat tills nu och hon sa:  ”Jag förstår att du inte orkar mer, förlåt.” Hon trodde inte det var så mycket som hade hänt mig ” Hon sa att när jag hade lagt mig på rälsen, trodde hon att det  hände. När jag vart slagen och puttad i början på åttan, först knuffade dom in mig in i ett räcke vid en trappa och sen stod dom bakom och hängde över mig och höll fast mig under tiden den tredje kilen slog mig så att jag mådde illa och var nära att spy. Då lämnade dom platsen med mig gråtande och dom garvade. Lärarna började leta efter oss. Sen när lärarna hittade oss på bryggan, så sa hon till en lärare vad vi snackade om.  Hon fick en utskällning, men jag hade med fått det om jag hade varit med henne tillbaka. Men när

Till top