bok 2 sida 2/8

Min bok 2 / Permalink / 0
Han tänkte att den var längre bort, men nej, den kom längre och längre fram. Frank var två steg från skolan och två steg från att slippa alla problem. Han tog ett djupt andetag och stannade upp, några sekunder efteråt kom bilen. Ett fasligt ljud uppstod och lärarna sprang ut på skolgården och bort mot stora vägen där de såg Frank ligga mot den kalla asfalten. Han hann inte tänka så mycket på vad han missade, han ville bara fly från problemet. Efter några sekunder började lärarna leta efter en telefon. De skrek: ”Ring ambulansen nu!” till en klasskompis som stod chockad bredvid lärarna, han var lika rädd som Frank var när han ställde sig på den kalla asfalten. Erik, Franks klasskompis, stod och tänkte på hur ont det måste gjort när den lena huden mötte den kalla asfalten. Han rös och till sist hörde han orden fröken sa. Förut hade det bara varit en mun som rörde sig framför Erik utan att han förstod att det var honom hon snackade med, och när han väl förstod det var det för sent. Han gick fram till Frank. Efter någon minut kom rektorn och sa att de hade ringt ambulansen. När ambulansen var på plats kom även Franks mamma. Hon var totaltförtvivlad och ville inte åka med till sjukhuset, för hon ville inte se mer. Så en polis följde henne hem och satt och pratade med henne tills läkarna skulle ringa och säga att han vaknat. Tre timmar senare ringde telefonen. Franks mamma sa: ”Svara inte.” ”Jo, jag måste”, sa polisen. Han tog ett djupt andetag och svarade. I telefonen hörs en mörk röst som höjs och sänks medan den talar. Frank klarade sig med små skador i hjärnan. Polisen tog åter igen ett andetag för att lugna sig själv innan han skulle lugna mamman. Därefter lade han lugnt på luren och sa att Frank klarade sig till mamman, som satt bredvid helt förkrossad. ”Vilken tur” sa Franks mamma. ”Det måste ha skett ett mirakel.” Polisen tillade att Frank hade små skador i hjärnan. De gör att han kanske inte minns allt som hänt före olyckan, så han har säkert svårt att förklara varför detta inträffade, om det var meningen eller om det var otur. Om han inte såg sig för eller om han försökte ta livet av sig. ”Nej, Frank är en go och glad kille, han skulle aldrig försöka dö. Han är ju alltid killen med leendet hela dagen.” Polisen sa att han flera gånger haft fall där föräldrarna inte vet om att barnen mår dåligt, för de gömmer sig alltid bakom en massa ord och meningar. ”Men nej” fortsatte Franks mamma, ”det kan knappast stämma in på Frank. Han är inte sådan, han skulle aldrig ljuga för mig.” Just då frågade polisen: ”Vet du om Frank har några vänner?” ”Nej, inte vad jag vet”, svarade hon. ”Kanske på nätet, han brukar sitta vid datorn en hel del.” Polisen började undra om han blivit mobbad via internet eller skolan. Med lugn ton bad han att få låna med sig datorn och kolla igenom om den.” Ja visst”, sa Franks mamma. ”Han kommer ju inte att använda den ändå.” ”Exakt”, instämde polisen och började gå bort mot Franks rum. Rummet hade mörka väggar som pryddes av mörka djävulsbilder. Franks mamma hade aldrig varit inne i rummet. Polisen såg sig om och hittade en lapp på Franks skrivbord. På lappen stod: ”Förlåt för det jag gjorde här. Det lär ha skapat besvär.” I slutet stod det: ”Simon, jag kommer aldrig att sluta älska dig.” Innan polisen lämnade rummet med datorn i handen funderade han på vem Simon var, Franks vän på internet eller hans kille? Just som polisen skulle lämna rummet såg han ett utsuddat namn bredvid ”love” på väggen. Han gick fram till väggen och läste: ”Jag älskar dig” och så ett utsuddat Simon, fast namnet syntes om man tittade noga. Så fort polisen hade läst det gick han ut ur Franks rum, till Franks mamma Lina. ”Hittade du något?” frågade Lina. ”Nej, inte mer än datorn.” Han tyckte inte att mamman behövde veta precis allt. Polisen visste ju inte om Frank var ihop med Simon eller inte. Han mamman och åkte tillbaka till staskonen för att gå
Till top