Att leva med en diagnos

Mina noveller / Permalink / 1

Alla är speciella oavsett om man har en diagnos eller inte. Att leva med en diagnos betyder inte att man är onormal på något sätt. Man har bara lite svårare att lära sig saker eller att förstå vad folk menar eller så kan man ha svårt med det sociala. Men i mitt fal har jag inget problem med det sociala men jag vet att jag aldrig kommer klara att jobba på ett riktigt jobb med andra jag kommer inte vilja och inte orka. Eftersom att jag har ganska lite asperger så passar inte allt in på mig. Och det gäller alla att man har olika stark asperger och att man har olika problem. Jag har ganska bra med det sociala när det gäller att diskutera saker med andra men om det går över tiden så kan det börja bli jobbigt. Visa med asperger tycker det är jobbigt med ljud och ända gången de stör mig är när jag är koncentrerad och ska göra något. Men annars så har jag inga problem med det sedan i andra stund kan jag höra på black metal band live som skriker. Visa som har asperger gillar kanske bara ett band och bara en musik stil. Men där märks stor skillnad eftersom att jag lyssnar på det mesta. Men det märks på mig att jag gillar mig musik och när det är något jag gillar lägger jag tid på det och koncentrerar mig på det och lägger allt på det. Men även om jag älskar att intervjua band har jag inga problem med att ha andra intressen som kan vara svårt för visa med asperger. Jag gillar även att skriva dikter och låtar, dansa, måla, vara med kompisar och mycket mer. Jag har inga problem att hitta på något att göra. Visa har problem med att umgås med kompisar eller pojk/Flick vänner. Men där har jag inga problem. Att veta hur folk känner kan vara stort problem för många men det är bara ibland jag inte märker hur folk känner men oftast vet jag när folk vill vara ifred och ser ganska lät på folk som är öppna. Men vist händer det att man frågar saker i fel tillfällen men det gör det för andra med det är inte ovanligt. Men det kan ske oftare med asperger. Jag tycker man ska respektera folk med en diagnos och se dom som vem som oavsett om man har asperger eller ADHD så ska man ha rätten till att vara sig själv. Man kan ha problem med sitt psykiska mående när man har asperger för det hör ihop med asperger fast det kan ju även bero på annat med trots att man har asperger. Alla behöver hjälp på olika sätt och alla bli färdiga med saker olika fort. Visa tycker det irriterade att någon kramar dom eller rör dom av huvudtaget. Och som tur sliper jag det problemet men för dom som har det är det fruktansvärt jobbigt. Det finns säkert flera diagnoser men av dom som är vanligast fins: Asperger, ADHD och Tourette. Och det är ju inte bara dom med diagnoser som har det jobbigt även dom med handikapp kan ha svårt med att klara av vardagen men det finns ju folk utan diagnoser som har det jobbigt men inte på samma plan som dom med en diagnos och ett handikapp. För de med ett handikapp kanske inte kan gå eller prata eller så kanske inte musklerna fungerar helt som det ska. Men allt går ju att öva upp men det är aldrig lät att lära en med ett handikapp eller en diagnos att ändra på det som är. Om man har en diagnos eller handikapp så behöver man mer stöd och kanske en annan plan att jobba efter. Det som funkar för en med asperger funkar definitivt inte för alla som har asperger. Alla har ju olika kreativa sidor i livet. Men allt man gör är speciellt för var och än. Känslor har alla oavsett om man har en diagnos eller inte. Man kan lyckas med saker trots att man har en diagnos man ska inte låta sin diagnos hindra än att göra det man gillar. Desto äldre man är när man får sin diagnos desto större är risken att man börjar skada sig. Jag fick min diagnos i 6an tror jag och då viste jag inte vad det var det tog två år till jag godkände mig själv att jag hade asperger. De första åren efter att jag fick vet att jag hade det så började jag skada mig. Det var mycket tufft i början när släkt och vän ner undrade vad det var för i början ville jag ju inte veta av vad det var för något. Det finns många ungdomar och vuxna som får diagnosen som tar sitt liv för att de inte riktigt vet vad det är. I stället för att ta reda på vad det är för något så tar folk sina liv av rädsla och okunskap. Många av dom som tar sina liv av att veta att de har en diagnos har antingen varit grymt mobbade eller är rädda för att bli det om det kommer ut. Men sen finns det ju dom som tar sina liv för dom ser sin diagnos som något fel. Att ha en diagnos är inget fel men de tycker de flesta. Alla ska vet att de är lika mycket värda oavsett om de har en diagnos eller inte.

#1 - - Tove:

Tack för att du delar med dig av din verklighet. Jag lider också av psykisk ohälsa och tycker det är superviktigt att man vågar vara öppen med det.

Svar: tack
Robex Lundgren

Till top