bok 5

Min bok 5 / Permalink / 0

Detta är min och mångas historia i dagens samhälle. Jag har alltid varit den som varit utan för aldrig varit någon som fick vara med andra. När jag var 2 år började jag hos min dag mamma och alla sa att det inte var något fel där. En kille mobbade mig varige dag med ord då alltså och hån. Jag gillade inte att leka kurragömma för alla hela tiden byte platser. Jag kände mig utanför redan där och jag kände mig annorlunda. Jag var ju som alla andra barnen vad var det för annorlunda med mig? Vad hade jag gjort som var annorlunda? Jag var ju en helt vanlig individ som lekte med bilar och såg på tv. Vilken unge skulle inte göra det liksom. Men normal var jag inte det fick jag veta mer och mer vart efter. När jag var 5 år så satt jag och spelade ett spel och då skulle man fylla i sitt namn och det var då allt klarnade för mig vem var jag egentligen det var ju fel att kalla mig tjej tänkte jag. Jag gick ut till mamma i köket som stod och fixade fisk som var min favorit rät som liten jag sa altlid ” Man sparar det godaste till sist”. Men i vilket fall så frågade jag mamma varför är jag tjej varför blev jag inte kille. Alla blir vi olika sa mamma som svar mer fick jag inte veta hon sa till mig att tänk inte på det tiden läker alla sår. Gjorde de det? Nej men i vilket fal så tänkte inte jag så långt på den tiden. Så jag åter gick till att sätta mig vid datorn trots att det var sommar och varmt ute så satt jag ändå inne vid dator. Och hade inte så mycket tankar om livet av huvudtaget. Jag började kalla mig för gh och vart efter utväxlades gh till gh97, gh97th, gh97mcr, gh97mayhem och idag Robex. Så med tiden ändrades smeknamnen från gh till Robex. I slutet på den sommaren skulle jag hälsa på den skolan jag skulle gå i när jag började 6 års. Skolan var vid namn Åsbo. Jag mins att det var en regnig dag och en som hete Elin vill ta med mig ut och hon hade jag gåt hos dag mamman med så henne valde jag inte då. och sen kom en som hete Louise och sa att vi kunde stanna inne hon och jag. Innan hade ingen någonsin varit snäll mot mig och hon var som en ängel det lös om hennes ögon och hennes finna ljusa hår. Jag var ingen person som ville gå ut i kylan även om det lockade mig när dom andra killarna spelade bandy men dom va äldre. Så jag valde att vara med Louise just då kändes det som det bästa valet. Vi gick in till kuddis mins jag det var ett ställe där det fans kuddar och det var upp byggt så mysigt med gula väggar, där var jag varenda rast med Louise. När jag började skolan i 6 års första dagen så va det en månlig dag alla bråkade om en bil som stod på skol gården gjord av träd som dåvarande i 6an gjort.  Det började regna och vi alla gick in. Vi fick lära oss att man skulle krama ett träd om man gick vilse och inte springa iväg, när vi var klar med den uppgiften skulle vi fylla i en bild på ett hus mitt hus var röt som då var min favorit färg. När vi började etan började jag och Louise bråka mer ofta en tidigare och det gick så långt att lärarna sa ”att bråkar vi en gång till så får vi inte var vänner mer”. Och när det höll enda tills vi började 3an då vi började bråka igen och läraren vi hade då sa att vi var som ett 40 årigt gammalt par som bråkade och då började vi alla gap skratta. Jag och Louise var alltid på rasterna och hon ville ju va med sina andra vänner och då sa hon att jag skulle gå och va med någon annan fast när jag frågade nån annan sa dom du har ju Louise men hon vill ju inte alltid vara med mig. Så jag fick va mycket själv på skoltiden med. Sen en dag så frågade jag om jag fick va med  Moa och Ellen men dom sa att jag inte fick när andra frågade så fick dom va med då gick jag till vår lärare Ingrid som sa till eleverna att det va mobbning att ta med alla utan mig då sa dom vi har inte med alla kilarna är inte med men utav tjejerna var alla med och några av killarna. Till sist fick Ingrid mig att var med men då ville jag inte va med längre för då började alla mobba mig. Jag började känna mig mer och mer utanför. Jag mins att jag satt på bussen från en utflykt med klassen och Louise sa till mig att hon skulle till dansen efter skolan hon frågade om jag skulle börja på det och jag var snabbt intresserad. I 1an började jag dansa på Tracys danskola i Åsbos jumpa sal på Torsdagar. Jag började sansa i en tråkig grupp med en ända från elev från skolan och hon mobbade mig efter dansen för det och jag mins en idag att Moa A sa till henne ” tycker synd om dig som får  plågas med henne i din grupp”. Jag kände mig totalt värdelös fast till sist så fick jag byta till Louises grupp och det var efter ett år när jag gick i 2an och jag gick på dansen ända till 6an då jag började tröttna och hittade mig intresse i musiken. Jag och Louise var nästan jämt. Vi var varige lov vi var nästan varenda helg och varige gång vi var lediga. Jag kommer aldrig glömma när vi var sjuk båda samtidigt hon ringde mig i 7 timmar sen la vi på sen ringde jag upp henne och så pratade vi resten av dagen. När jag hade opererat öronen som yngre samt när jag opererade ögat för 1 gången så var jag borta en vecka. Och en vecka utan varan är som en vecka i fängelse tyckte vi båda då. När vi gick i 2 så åkte jag och Louise pulka och Louise bad om att jag skulle sitta fram för hon brukade alltid det. Jag sa att det va okej men det skulle jag inte gjort om jag tänker på det i efter hand för det var fult över allt och då tog vi vid kanten av baken där stod ett träd jag inte så. Jag körde pulka med Louise rät i trädet och hennes hjälp åkte av och jag fastnade med huvudet i trädet sen har jag bara minne av att jag vaknade till av att dom i 6an  bar mig upp för en trapp det första jag tänkte var att ”hur klarar dom det jag är ju så fet”.  Men det va bara vad jag tyckte på den tiden, idag tänker jag inte på samma sätt det va nog mobbningen som fick mig att tro det. När jag gick i 3an så var jag ganska räd för det mesta Simon hos min dag mamma hade ju skrämt up mig om det mesta och sa att jag var feg för att gå en spökvandring som var på skolan, men jag gick den där spökvandringen och hörde att min jumpa lärare började spöka för mig och jag skrek till vet att när jag så lärarna med dödskallar vart jag liv räd och ville inte var med mer då var jag 9 år så man kan ju förstå varför, men idag är jag ju en som älskar dödskallar har hela rummet fult men på den tiden var allt annorlunda. Jag var ganska feg av mig som 9 åring . Trots min feg het så var jag ganska djur glad. Redan som 7 åring så frågade jag mina föräldrar om vi kunde köpa en hund men det kunde vi inte för pappa var allergisk men jag tjatade varige dag enda tills jag vart 8 år och då fick vi låna pappas jobba kompis hundar Dolly och Lukas hette hundarna. Jag var väldigt djur glad person och tyckte väldigt mycket om när Lukas kom till oss vi hade alltid så kul. När jag äntligen fick en hund var jag 9 år och jag döpte hunden till Anselm efter min gammelfarfar så det var ett ganska passande namn tyckte hela familjen. I början sov han hela tiden och då var det inget kul alls men när han vart 2 år började han bli piggare och vi lekte ute glömmer jag inte och när jag började gå med Anselm på vägen så var jag runt 13 år och kunde hantera honom bättre trots att jag knappt kan det helt idag för att han drar ner mina föräldrar ibland när han ser något, så är bäst om jag lämnar det till mina föräldrar. När jag började 4an lärde jag känna en ny lärare som hette Ronny och han hade alltid en rolig humor.  Jag och Louise skulle äta mat i matsalen så kom Ronny och gjorde saken mycket roligare. Dom hade jul musik på i matsalen och Ronny hörde att dom i 6an kom och Ronny sa vi höjer lite vi höjde till högsta volymen och sprang runt borden , det var tider det. Det var nog den roligaste läraren jag någonsin haft i hela mitt liv kommer nog aldrig få någon bättre heller för den delen. När jag började 5 – 6 an delades jag och Louise in i två olika klasser jag hade Ronny som lärare och Louise hade Anja. Jag for illa av det då för att det var ena personen jag litade på trots våra bråk. Jag gick hem och gälskrek och grät allt var skit tyckte på den tiden. Men det gjorde inte saken bättre jag fick inte var kvar där ändå med henne sen delades vi in på dansen med samma år och jag skulle byta men jag vägrade och jag fick stanna kvar men då slutade halva gruppen för att jag skulle börja och sen efter ett år hoppade jag av helt och då komma alla till baks. Vart Louise glad för att jag kämpade för vår skull? Ne inte ett smak, tacket jag fick var att hon sa allt hemskt hon va med om till mig och sen bad mig att  hoppa framför tåget och då gick jag i 7an och kände mig totalt värdelös för vad hade jag gjort för fel? Jag stöttade henne igenom hennes liv. Men när jag för en gång började gnälla för allt ni snart får läsa så fick hon nog hade inte jag en anledning att gnälla. Läs resten så förstår ni nog varför jag gnällde. När jag gick i 6an så var jag hemma hos Louise och hennes brors pappa Jonny var där och jag skulle ringa min kille Kevin som jag var ihop med då jag gick in i köket så satt han där och undertiden jag pratade i telefon började Jonny ta på mina bröst och smeka mig på benen och gången efter jag var där började han kyssa mig och dra i mina ben efter ett tag anmälde jag händelsen det var ett övergrep. Ingen såg för mamman var i vardagsrummet och så på ny heter och Louise så på guds tre flickor. När jag hade pratat klart med Kevin kom mina föräldrar och jag spydde rät ut på Louise. Efter övergreppet fast ingen fattade ju att jag hade varit med om övergrep just då. Kevin som jag på den tiden var ihop med träffade jag på en dans upp visning och jag gillade inte att det gick bra för honom och när vi skulle till Stockholm med danskolan så sa jag hoppades Kevin inte hamnar här vem hamnade bredvid mig jo Kevin så Kevin så klart. Efter kvällen där så vart vi ihop. Gången efter vi träffades kändes allt fel jag var kär i han men allt var äckligt för mig som 12 åring hade jag allt bra veckopeng , bra vänner, en familj och släkt som brydde sig, en kille ja allt en tjej önskar sig men jag vill inte jag äcklades av mig själv men det var ju för att jag var transexuell men det fattade jag inte då och bara för att jag äcklades så mycket av att va med en kille så tvingade jag mig att va ihop med en yngre tjej jag äcklades av henne och av mig jag kände mig normal att va ihop med en tjej men jag tyckte det va vidrigt efter en kväll vi hade legat med varan jag och tjejen så  klarnade allt för mig varför jag äcklades när jag var ihop med killar för att jag inte trivdes i min egna kropp varför jag äcklades helt plötsligt av både  henens kropp och min egna, jag fick en klarhet i det mesta. Så jag ångrar inte det jag gjorde för hade jag inget gjort hade jag säkert inget vetat idag och jag är glad för att jag idag vet sanningen. Men efter den kvällen så pratade jag öppet med folk om att vi hade legat jag sa att det va skönt men det va inte sant fult ut förutom hon vart faktiskt njöt, men  jag äcklades och spydde så jag gillade det inte direkt.  Men jag var tvungen för att känna mig normal. men fick bekräftat av andra att normalt var det inte och mina föräldrar sa ju till mig att jag inget skulle säga till någon om det och det gjorde jag. Varför kanske ni undrar för att känna mig normal men när jag insätt att normalt va det inte och allt vart obegripligt med både mitt kärleks liv inget intresserade mig alls. För kärlek va något vidrigt  enligt mig i alla fal under tiden jag äcklas av mig själv. Och på den tiden fick jag mer och mer ångest och självmordstankar och när jag började erkänna fattade ingen allt vart rörigt och obegripligt att förstå sig på. Jag berättade för Louise som 12 åring att jag var transsexuell och för mina föräldrar dröjde det enda tills jag fyllde 14 år. Jag mins en idag vad som hände jag sa till mina föräldrar att jag ville snacka alvar med dom men ingen av dom förstod mamma sa att det får vi ta den dagen och pappa sa började garva vilket enligt mig gjorde mig väldigt ledsen att ingen kunde ta mig på alvar efter lögnen om att jag skulle gillat tjejer och detta jag skriver nu känns tungt att bära därför jag skriver allt detta för att någon kanske ska förstå hur det är. När jag började i Boxholms skola stenbock. Det va nog det värsta skolan jag varit med om allt var fruktansvärt där. När jag började 7an viste jag knappt var jag skulle var och när jag väll kommit dit så fick vi frågan första dagen om vi ville gå med klassen till matten fick vi men vi fick även välja att gå själva men då var på vårat eget ansvar. Jag valde först att gå med klassen men mobbades då för det, för att alla fick gå på stan själva men inte jag för vi behövde lärare med oss. Men efter ett tag så fick vi gå själva med till stan och det gjorde jag det va inge problem. Men när jag även började gå till maten själv vart jag misshandlad. Jag skulle gå från maten till klassrummet så kommer en kille och drog fram benet så jag ramlade och slog i armen dom försökte sparka ner mig för trappen men när dom inte lyckades med det så skrek dom bög jävel efter mig och emo jävel. Emo var jag när jag gick i 5 – 6 an inte i 7an.  Dagen efter det med armen så var jag tvungen att åka till akuten för det och det var samma dag som Louise skulle med mig hem men mamma hämtade henne och skjutsade hem henne till oss så länge för min buss vågade hon inte åka för då skulle hon bli mobbad och undvek att var min vän på skolans område. När jag väl kom in till en läkare på akuten sa dom att båtbenet kan va brutet och hade det varit det hade jag stämt dom djävlarna fast efter 2 veckor skulle vi åka till baks i så fal men jag hade ont i 3 veckor utan att åka till baka lärarna garvade och sa det är dit eget fel du gick själv och lärarna sa även att dom hopades jag hade ont i 3 veckor till för skoj skull. Så värst kul var det inte för mig. Och på vägen till maten den dagen gick jag med klassen och vad hände? En djävel slog mig på armen och kom tillbaka till klass rummet så sa läraren att jag får skyla mig själv om jag gick själv men det gjorde jag inte jag gick med min lärare då sa han inget mer och fnös mot mig. Två av mina favorit lärare vart av med sitt jobb på skolan. Hade förtroende bara för dom ingen annan.  Min musik lärare sa till min huvudlärare hur jag mode mådde dåligt men den läraren bara fnös mot henne som att det var fel att hon hjälpt till. Dom hade ett kato om bud på skolan som skulle var så bra. Var det de? Nej inte direkt dom skällde mer på mig och sa att det jag berättade inte va sant. Dom trodde mer på mobbarna en på mig som vart utsatt. Jag hade hela tiden en oro i kroppen för vad som skulle hända nästa dag det kunde ju va vad som helst men jag var alltid medveten om att någon skulle spotta på mig antingen på jackan, väskan eller i ansiktet och kasta in mig i ett skåp.  Vad hade jag egentligen gjort för att för känna det?  Har jag varit ond i mitt föra liv eller varför annars har jag fåt utså denna smärta? Jag vart misshandlad på skolans område det började med att en kille to tag i mig och slog mig mot ett Rekke två höll i och en slog mins en idag vem som slog dom vart anmälda men räktorn ljög i anmälan som att allt hade varit mitt fel. Han sa att jag gick på högstdiet på raster för att veka uppmärksamhet men det gjorde jag inte jag satt ner i klass rummet typ inlåst man hade en bokhylla bredvid sig och ett skynke på andra sidan och så satt man mot en vägg med en dator men det stod det inget om i anmälan från Jonas sida. Och jag fick då inte skicka svar på det han anklagat mig för så anmälan las ner. Jag tyckte det var grymt fel av mig att inte ta upp i anmälan allt som hänt mer än misshandel. Det stod även i anmälan att rektorn snackat med grabbarna och dom bara kan ta skuld för några knuffande mot skåp och spottande. Det som hände varenda dag av olika killar, allt kändes fel att skolan fick rätt i sin sak och hade anmälan fortsatt hade kanske inte Andreas  dött . Han tog livet av sig på skolan för att han hade det jobbigt.  Han hade skrivit till lärare som inte hade brytt sig. Idag är han död han vart 13 år. Efter det har Boxholms kommun fåt kritik men min gamla flickvän jag snackade om hon går kvar och hon är 13 nu och ligger illa till. Hon har börjat skada sig som jag gjorde när vi gick i samma klass. Hur kan det att fortsätta att straffa andra hur kan detta försätta efter två självmord av elever där samt självmordsförsök på flertal elever?  Andreas och jag gick på karate ihop. När jag gick i E-resurs som min klass kallades så åkte vi  med klassen till Västervik och där badade vi hela dagen. Jag hände med fel gäng redan där. Jag hängde med dom som rökte och så fast vi var inte vänner över huvudtaget. Jag minns väldigt mycket där ifrån vad som hände. Jag skulle ut och gå med en från klassen som heter Fanny och vi skulle ta en liten sväng som vart 2 timmar. Vi var på en bro där hon berättade för mig att jag var dum  som höll på att klaga för inget,  men hon visste ju inte allt som hänt. När jag pratat i 5 minuter sa hon till mig hade du haft ADHD hade du inte kunnat levt tills nu. Jag trodde inte det var så mycket och då började hon förstå. När lärarna hittade oss var klokan 12 har jag för mig på natten Fanny fick utskällning för att hon och jag snackat om att jag mådde dåligt men jag fick ingen utskällning för jag började gråta och slängde mig i famn på en av lärarna som stannade upp och lyssnade för en gångs skull.  Jag sa att jag inte ville leva mer och hade planer på att dö. Han frågade varför jag sa för att dom skriver skit om mig på emcohan. Han sa ska vi ta tag i det när vi kommer till baks och jag så det som en bra idag så vi gick tillbaka till våran stugor. Dagen efter va vi på väg hem igen och jag mins att när pappa hämtade mig på tågstationen i Boxholm så hade det åskat hemma hos oss fast jag hade ju varit i Västervik utan dator så var en skock för mig att komma hem till ett hus med ingen el det gör mig galen datorn är nog en stor del av mitt liv. Veckan där på när jag började i helvetet igen som jag kallade skolan på den tiden. Den dagen skulle vi har jumpa och jag fick inte byta om i omklädningsrummet något mer. Dom tyckte jag var för ful och lärarna höll med så jag fick inte va kvar där så fick byta om på en toalett hur jävla kul va det inget alls men ingen ville ha mig i omklädningsrumet dom trodde jag kollade på dom fast det gjorde jag ju inte varför dom trodde det var ju för att jag fortfarande då inget hade sagt om sanningen om att jag gillar killar och känner mig som en av killarna. Men det va la bäst att byta om själv annars skulle jag tåla mer skit en jag redan hade i omklädningsrumet. Jag vägrade ha på mig behå när jag egentligen behövde det jag vägrade bära det jag tvingades men när jag slutade 7an så slutade jag med att ha behå och vägrade ha på mig den mins att rektorn fick snacka med mig om för lärare störde sig på att jag ingen behå hade men jag ville ju inte det jag vägrade hela tiden tills sist slutade dom fråga. Lärarna i Boxholm tjatade väldigt mycket på mig om smink med jag gillade att sminka mig svart runt ögonen då klagade lärarna nu har du för mycket och nu för lite smink. Dom klagade även på mitt hår och sa att det var fät och att jag måste tvätta det noggrant fast jag hade tvättat håret dagen innan. Den som körde bussen jag åkte med på morgonen varige dag och på vägen hem mobbade mig och bad bar mobba mig dom skrattade ut mig och sa kolla på hennes bröst är hon söt eller vill du slika fitta och så sa dom liknande saker allt jag kände va att det va vidrigt att jag inte kunde säga som allt va från början allt skulle va mycket lättare då kanske jag hade sluppit höra en del av alla hån i alla fal. Dom sa ganska ofta till mig att jag inte var normal, men vad är egentligen normalt? Jag kommer aldrig glömma när jag gick i bussen en dag så sa en som heter Kajsa att jag skulle sätta mig längre bak det var skönare säten. Men jag vägrade göra det för när jag gick i 6års sa dom samma sak och då snodde dom min väska och sa har du inte kommit längre i maten? Och sen tog dom min mössa ofta och kastade i en vatten pöl dom snodde den även i busen och så sa dom att jag inte skulle få den igen. Jag höll allt inom mig tills det inte gick mer. Första dagen i skolan i 8an så började dom mobba mig igen men som tur kom lärarna när dom skulle ha spöat skiten ur mig. sen snodde dom mina hörlurar och tog sönder dom. Dom sa att jag hade målat på Paint och sen gjort det samma men på armen. Trots allt hån så stod folk och tittade på ingen vågade säga ifrån. Va är det för vänner egentligen man sviker väl inte sina klaskompisar eller gör man det? Jag började skolka efter en vecka 8an jag klarade inte av mer skit 11 år räckte inte mer. Samt att jag vart mobbad på internät där dom skrev på Emochan ” Hoppa kan hoppa från ett hus tag så sliper vi se och höra dig ”. Det fick jag läsa på internet varenda dag, samt fick jag hot sms att gjorde jag inte som dom sa skulle min familj bli skadad och en massa saker jag höll mina föräldrar utanför det och tyckte det va bättre att försöka hålla dom borta från det. Under tiden allt detta hände så gick jag på BUP typ 1 gång i veckan eller något sånt och den psykologen jag hade va nog den bästa jag haft någonsin faktiskt han kanske inte hjälpte min ifrån alla problem men han fick mig att byta skolla till Åsbo åter igen från Boxholm fast det va bara tillfälligt. Under resten av 8an gick jag i Åsbo igen, på något konstigt sätt va det skönt att va tillbaka trots all minnen. Det va bara en dag som var jobbig på alvar det va när dom från Boxholm gick till Åsbo och hälsa på några av dom hade ju  mobbat mig så jag höll mig inne och åt i klass rummet var för räd att vistas i samma rum som mobbarna men i dagens läge torr jag att jag lät skulle klara att gå in i samma rum som en av mobbarna för jag har kommit över en hel del av detta mest skolan jag fortfarande är arg på att dom inget gjorde och inget gör för detta händer andra en idag som jag känner. Sen efter 8an byte jag till Tranås där det var tusen gånger bättre en tidigare där jag en idag går och trivs väldigt bra. Jag började även få vänner med att jag byte skola till Åsbo. Jag började åka på olika spelningar i Linköping och lite över allt runt om i Sverige. Ganska fort fick jag vänner och folk som brydde sig om mig som jag aldrig hade upplevt tidigare. Jag hade även mycket internet vänner och har en idag en hel del av dom mår inte så bra nu kommer jag berätta lite blandat mina vänners historier och även hur jag försökt att stöta dom och sen kommer jag åter igen försätta med mitt liv just nu och hur allt varit. Johan är en killkompis till mig som har det väldigt svårt i live och haft det väldigt svårt han har en diagnos som får honom att vilja ta sitt liv rät som det är. Vet att det är svårt men jag kommer aldrig glömma dig Johan. Jag tänkte ringa dig en dag men fick inget svar. På kvällen loggade du in på fb och jag skrev hej. Du sa att du inte ville leva mer att du hade försökt ta dit liv. Du är en stark person lämna mig inte nu, det vet jag även om vi bara är vänner och känt varandra under en kort tid. Jag vill inte förlora en vän och verkligen inte dig, du forsat skriva du skrev att du var tröt på detta liv. Du hade dragit ur slagen när du var magpumpad du hade skadat din röst. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte men sorg var det jag kände i hjärtat. Du är en person som vet var den vill, du ska inte behöva utstå denna skit och du ska definitivt inte försöka dö. Jag pratade med dig veckan innan telefon du var full och sa att du mådde dåligt, ” det kan man ju förstå”. Men jag viste att det inget hade med att du var ”full” att göra. Du sa till mig att du inte var värd att leva för att du såg ful ut. Jag sa till dig att det är insidan som räknas inte utsidan, Och att jag har vänner som ser värre ut en dig och jag klandrar inte dom för det. alla är vi olika, men alla har vi ett hjärta och dit ska fortsätta kämpa. Mins du när du skrev brevet till mig om att jag var en ängel för dig mins du det. Att du var glad att någon förstod dig att någon känt samma sak mins du det? Jag mins känslan av det du skrev till mig det gjorde mig både lättad och sen ledsen för jag viste hur du mådde. Varenda gång du mode skit sa du till mig, ”men du då du mår ju inte bra det är du  som mår sämst”. Jag förklarade att jag var oviktig i frågan du var viktigare. Du kan ringa morgon eller natt spelar ingen roll finns här oavsett. Jag mins vad du sa du sa att jag var mogen för min ålder och visste vad smärta var. Visst du är 28 år men det spelar ingen roll i min värd för i min värd spelar inte ålder någon roll så länge personen i fråga är snäll mot mig. Jag var ihop med en kille som hete Alex han dog den 6/11 2012. Han va en person jag mins och aldrig kommer glömma jag vet vad han genom gick han va som mig transexuell och vill inte leva så här, Alex kallades för Alle. Han vart 16 år gammal. Jag mins den dagen hans syster ringde mig till mobilen och sa att Alex var död och att jag inget kunde göra för att rädda han allt var försent. Jag fick ett självmords brev av han veckan innan och helgen där på försökte han men vart bara inlagd på psyke. jag försökte ringa men fick inga bra svar. samma dag som han dog skulle jag ha ringt han det va på natten till den 7 November han dog. Fick veta det på morgonen. Det är nog det hätskaste känslan jag känt inom mig och som jag någonsin kommer känna. Jag mins att jag berättade för alla som det var det var efter själva begravningen jag vart deprimerad och helt borta. Jag fick inte var med på hans begravning för han bodde inte här samt att det var skola den dagen. Och jag började mer och mer få ångest för att jag saknade hans sms jag saknade känslan av att var glad på alvar. Nu kanske ni undrar hur man kan sakna något man aldrig fåt känna smaken av. Jag har alltid varit en person som råkat ut för hemska saker som ni redan fåt en liten insikt av. Trots allt som hände på stenbockskolan så spelade jag gitarr för hela skolan trots att det dat folk där som hade mobbat mig och som säkert ville göra det. På skol avslutningen spelade jag gitarr till fields of gold trots att folk mobbat mig så vågade jag att spela för hela skolan min musik lärare spelade med mig på gitarr och det gick väldigt bra faktiskt, trots oron jag hade innan jag sa till henne veckan innan att jag inte vågade för att jag vart misshandlad av elever på skolan det var då hon förstod varför jag mått dåligt på alvar. Jag har aldrig varit någon person som get upp för att folk ber om det men det har gåt så fel att jag försökt dö gång på gång. Jag var på ett läger på  Boxholms skola med pappas jobbarkompis barn och en som gick i samma klass som mig samt ett par killar från Sverige sen var det även folk från: Tyskland, Frankrike, Litauen och England. På den tiden mode jag dåligt och slutade äta jag hade inget ätit på en vecka samt att jag drack 2 klunkar per dag skulle jag dricka mer en det tvinade jag upp det av att spy för att jag inte ville få i mig något. Då kanske ni tror jag gjorde det för att bli smal men det gjorde jag inte jag gjorde det för att jag ville dö. Det var därför jag svälte mig själv. Det gick så långt att på lägret så började jag misshandla en tjej från Sverige som gjorde mig för banad och jag klarade inte av att behärska mig just då det kan ni förstå jag var helt uttorkad min hud hade blivit ljus och börjat flagna jag hade gåt ner 20 kilo under en månad. Så jag vart ju för bannad för inget jag sov i 2 timmar ute på en gräs plätt och då skulle tydligen alla börja fota mig när jag mådde som sämst mina armar var som skälet. Jag kunde ju inte heller hantera mitt beteende hade jag inte svultit mig själv hade jag inte misshandlat någon. Jag är egentligen ingen sån person. Jag mins att dom på lägret tvingade mig att äta fast jag vägrade ju då och det vart så illa att jag började gråta dom sa att dom skulle lämna mig om jag inte åt och vid det laget så hade jag vant mig vid att svälta mig så jag kunde inte spydde bara då. Till sist kom några från Frankrike fram till mig och försökte trösta mig och sa hur är det jag sa att det är ingen fara fast på engelska då. Jag vill inte oroa någon även fast det syntes jag klarade mig på 2 klunkar per dag i Värmen. jag vart ju helt uttorkad till sist. När jag kom hem från lägret höll jag på så ytligare 2 veckor efter en vecka förtjäna jag en frukt men inte mer en tugga sen forsat jag så jag tror sammanlagt att i 1 månad och 2 veckor klarade jag det sen klarade inte min kropp mer jag vart så tröt och orkade inget ting till sist tvingades jag äta. Det va ett alvarligt självmords försökt jag gjorde. Sen en dag så hade jag varit ensam hemma för mamma och pappa var i väg och då hade jag gömt undan ett antal tabletter och vräkte i mig det skrev till en som heter Christoffer att jag höll på att dö han garvade och sa du lyckas aldrig. Efter det svimmade jag av i 4 timmar han hade skrivet mängder meddelanden där det stod hallå ska jag göra något är du död. Jag skrev svar att jag hade legat av svimmad i 4 timmar. Som tur var min föräldrar inte hemma 5 minuter senare när det kom hem började det tjata om att städa ingen av dom så att jag hade tagit något ingen så hur jag mode dom bara tjatade och jag mådde illa. Jag försökte även en dag hänga mig och ringde min bästa vän och sa att jag var på vägg att göra det hon sa att hon aldrig skulle förlåta mig om jag dog så jag testade bara om det kunde funka och det kunde det och det kunde jag ha användning till tänkte jag. En dag bestämde jag mig att jag skulle använda det sätet det var på en söndag 13 november 2011 dagen efter va skola men jag gick inte dit jag bad mamma ringa BUP och kom in samma dag. Det var första gången jag gråtit för någon psykolog. Han tog mig inte på alvar och bara för att jag visade mig glad och hade det så fattade inte pappa att det var alvar. Jag sprang upp till mitt rum tog fram en data kabel drog runt halsen och satt i en byrålåda som var stark.  När jag hade börjat tappa luft hittade pappa mig och han drog dän kabeln runt halsen och jag sprang ut och ringde ambulansen för började tappa andan mer och mer. När ambulansen väl kom svimmade jag i den och vart skjutsad till Motalas sjukhus har jag för mig där jag satt på sjukhuset i 4 timmar och på psyket i ytligare 1 och halv timme. Där dom avgjorde om jag skulle liga kvar över naten men just då vill jag bara hem så sa att allt va bra. En vecka innan det så hade polisen ringt mig och frågat om dom skulle skicka en ambulans eller inte fast jag sa att det inte behövdes men dom skickade ändå ut en polis som skulle snacka med mig. Dom lovade att hon bara skulle var en stund och åka innan mamma kom hem
men inte det när mamma kom hem så snackade polisen och mamma. När polisen åkt frågade mamma varför den kom om jag hade ringt jag sa nej det var inte jag det var någon som läst min blogg som hade ringt. Sen gick jag ut och gick och efter det somnade jag i nåra timmar för jag hade hällt i mig medicin innan polisen kom. När pappa kom hem så hade han inget för om det och började skälla på mig om andra saker. Mamma sa då att polisen hade varit där och pappa sa sluta larva dig och då sa jag att jag hade försökt och dö och då vart det värdens liv om det. Jag kunde inte må så här längre så jag började blogga om mitt liv men då hade jag en blogg som bara gick att skriva 500 inlägg på och där skrev jag allt om mobbning och allt som jag kände just då. Den finns kvar en trots att jag byt blogg nu och nu har jag mest intervjuer med band på min nya blogg.  Efter ett tag fick jag fans från Göteborg samt Stockholm. Då förändrades mitt liv mer och mer. Dom var mina fans för att jag vågade var mig själv och vågade stå för den jag är. Jag tror mycket på ondskan efter all mobbning blir man annorlunda hade inte jag blivit mobbad kanske jag inte hade tyckte om ondska vad vet jag. Fast folk brukar skriva att jag är snäll och så. Men det kan inte jag riktigt förstå mig att någon kan tycka om mig. Jag började skriva mycket dikter och noveller för att bli av med allt jag varit med om och det är just därför jag skriver det här nu. Då kanske du förstår att jag hade rät att klaga en gång och då svek Louise. Jag gav henne en chans till men hon svek mig åter igen och reagerade inte. Jag mins när jag och Louise skulle bada i bad huset när vi va yngre hon tog tid på sig i duschen och jag stod där med kläderna på mig och väntade på att hon skulle komma hon sa
det tar ens stund vet du över en halv timme var hon i duschen. Det stod en tant utanför som sa är ni syskon? Nej det är vi inte och på den tiden var vi somsyskon vi klarade inget utan varandra. Men vi förklarade att vi baravar bästa vänner som vi var på den tiden. Alla lärare vi hade haft hade tukt samma sak om mig  Louise alla utan Ronny för han viste hur vi båda kunde vara. Nu idag har jag börjat utredning och vi får hoppas det går bra. Vi var busiga båda två. Vi kunde bråka men vi viste alltid var vi hade varandra torts allt.

Till top