Jag känner dig utan att se dig

Jag känner mig fångad i mig själv, nån kallar på mig det är andarna som viskar mitt namn, jag hör det sällan men när jag hör det är orden försvaga för att dom ska få ett svar till backs, jag tittar på mig själv vem är jag? Har jag nån anledning att va annorlunda? Folk kollar på mig utan att jag ser det, nån sitter bredvid mig utan att jag gör nått, jag känner ondskan smyga sig fram längre och längre fram till sist sitter personen och il glor på mig jag kan inte längre se till backa på det som var du och jag, jag siter här i min ensamma och hårda värd en värd som vart färgad med gårdagens blot.  Hade jag räknat med det? Eller var det som ett brev på posten? Det är nått här fortfarande jag ser inget men jag känner till personens tillvaro,  det är nåt här det är inte inbillning jag känner kroppen röra på sig i fel riktning jag är inte längre den jag trodde jag var, jag trodde jag var tjejen med leendet på läpparna men visade sig att jag hade blivit killen med tårarna i bröstet den som log alltid men egentligen inte ville andas mer, vad har jag gjort för att ha den gåvan för att folk ska se att jag är glad även om det är fel bild på hur det är och varför gjorde jag alla glada varför sprider jag glädjen? Ondskan spricker itu. Inuti  mig spricker alla hopp och planer och drömmar i tusen bitar. Dom kallar på mig igen men denna gång är det dom döda och dom o dödas makt som säter fart i deras tankar.

Kommentera här: