bok 1 sida 1/17

Min bok 1 / Permalink / 0

Ett hjärta i tårar jag kommer alltid va sårad i mitt hjärta

När jag var liten: Jag heter Moa Lundgren (Robex) jag bor i en liten by utan för Boxholm. När jag var liten gick jag hos en dagmamma som heter Monika. Jag fick aldrig vara med någon. Det började den dagen då Simon gav mig två plastörhängen som var hans lillasyster Matildas, och han sa att jag skulle få dom men jag sa nej. Till sist tog jag dom och sa att jag slänger dom om jag får dom. Jag gjorde det, och dagarna efter var sig inte lika. Matilda grät jämt, Simon sa ”Så har jag inte sagt” och båda var emot mig. Varenda gång det började nya barn hos Monika var dom med Matilda, Simon och Elin, men aldrig med mig. Jag vet att jag hatade kurragömma för alla bytte alltid ställen så jag hittade aldrig någon och var ganska bra på att tappa bort mig och alla hatade mig. Jag var alltid ensam och jag kände alltid ett hat i mig, för alltid var det något som hände hos Monika. Simon tog sönder min dagbok som jag fått i födelsedagspresent och jag fick säga till mina föräldrar att det var jag som tog sönder den fast det var Simon. När han gjorde karategrepp på mig och sa kränkande saker, då kändes det som ett slut som aldrig skulle kunna bli värre - men det blev det. Simon skrämde alltid upp mig och jag hade aldrig någon att vara med under dom fem första åren i livet. Det var jobbigt varje dag och jag sa till mina föräldrar, men dom sa att det blir bättre. Jag trodde dom och kämpade tills jag började i sjuan, då jag inte orkade lida mer. När jag började skolan: När jag skulle börja på 6-års fick jag min första vän, Louise. I dag är inte hon vän med mig längre. Vi gjorde allt tillsammans, vi kunde inte vara utan varandra en dag knappt. Nu snackar vi aldrig. Lärarna sa att det var som om vi hade varit ihop i 40 år, för vi kunde bråka ibland men vi hade alltid varandra när den ena mådde dåligt – trodde jag tills det kom en dag då jag hade försökt att ge upp livet och hade lagt mig på rälsen för att dö. Det hon sa var ok. Jag sa: ”Bryr du dig inte?” Hon sa: ”Nej för om du dör så kan jag byta skola till där pappa bor så slipper jag Stenbockskolan.” Hon förstod aldrig att det hon sa sårade mig djupt. När vi var hos Sture och Ingärda sa mina föräldrar att hon inte skulle ropa på mig för jag hörde inte. Det var innan jag skaffade rör i öronen. Nu i dag har jag tagit bort rören. Det var inte lätt: Det var inte lätt kan jag säga när man var ful, fet och inte hade stil på kläderna. Jag blev helt förändrad under sommaren från fyran till femman. Under en sommar hade jag börjat lyssna på Tokio Hotel och börjat skära mig. Jag hade blivit deprimerad och isolerade mig. Jag gick i trasiga och svarta kläder, jag gick alltid min egna väg tills jag började sjuan, då det inte var sig likt. Jag blev mobbad och var även med om ett övergrep som har sabbat mig för all framtid.

bok 1 sida 2/17

Min bok 1 / Permalink / 0
Varje gång jag kommer nära en vuxen människa, skäms jag och får ångest för att jag varit med om ett övergrepp. Alla säger att det är för att jag har Asperger, men nej det är inte därför. Mina föräldrar säger, vi älskar dig, men inte tillräckligt verkar det som. Jag får inte byta skola fast allt möjligt hänt mig. När jag började åttan hade jag oro, en oro som hade varit där sen påsk. Jag visste att jag skulle bli mobbad. Jag sa det men ingen lyssnade. Dom sa, det ordnar sig. I Åsbo: När jag gick i Åsbo så fick jag aldrig vara med och leka. Dom tog med Louise men inte mig. Jag var den enda i klassen som inte fick vara med. Dom spred rykten som att jag hade löss och det spreds över hela skolan. I 7an: Förra året så var det en som knuffade mig så jag fick åka till akuten, och nu gör dom samma sak ingen, fast nu är det andra personer. I 8an:  Första dagen i åttan gick till så att jag kom till skolan men fick inte sitta bredvid någon i bussen, men det är vanligt för vem skulle vilja sitta bredvid mig? Verkligen ingen. Det som hände första dagen 22 augusti 2011 var när jag skulle låna en bok, då kom ett gäng med killar och tjejer och sa kränkande kommentarer och tänkte som vanligt spotta på mig  som dom gjorde dagligen året innan, men mina lärare stod bakom hörnet, så det hände aldrig något mer än kommentarerna då. Sen på vägen hem så satt Conrad bredvid mig och sa: ”Tja”. ”Hej”, sa jag blygt,  sen sa han: ”Vad har du gjort på armarna?”. ”Gissa,  som om du inte visste det liksom” sa jag. Han sa: ”Har du skrivit något och sen suddat?”. Sen sa en annan, ”Du har skrivit på Paint och sen gjort det på armen fast med kniv.” Sen snodde dom mina hörlurar och skrek och garva åt mig fast det var inte det värsta. Dan efter på tisdagen 23 augusti 2011 så slog dom mig i ett räcke och dom puttade ända tills jag mådde illa. Sen slutade dom och började garva, sen gick dom. När jag kom hem mådde jag dåligt och ville bara dö. En lång kamp: Mina föräldrar sa en gång till en läkare att jag var jobbig och sa, nu ser du hur vi har det hemma. Men dom sa att dom ljög fast när jag stod där och hörde kommentarerna och såg när dom sa, ”Bra jobbat, nu ser han att du har Asperger”  – när jag bara var mig själv. Jag klarar det inte mer. Det hugger i min kropp. Jag somnar av att skära mig eller gråta mig till söms och ångesten förstör mig mest av allt, och det får mig att inte vilja leva mer. Det är tragiskt allt jag varit med om och jag orkar inte säja allt, för det gör för ont i mitt hjärta och det sitter så djupt. Jag har försökt att hoppa framför tåget, men ingen förstod. Ingen försökte hjälpa mig när jag la mig på rälsen innan lärarna upptäckte det. Men vadå – ni skiter ju i mig så vad gör det om jag hoppar?  Jag är ändå i vägen. För fet, för ful för att vara normal. Det är ju inte så kul att bli mobbad säger vissa. Nej, hur tror du då att jag känner som varit det hela livet? Jag vet inte hur man kan förklara den smärtan jag bär med ord, men när jag försöker det hugger det i mig. Det sätter sig på andan, ångesten som sitter ut i det yttersta. Tanken om självmord är alltid där och jag känner mig som ett missfoster. Mina föräldrar säger att jag missuppfattar allt. Fan, jag vill inte bo hemma längre, trivs ingenstans, har ingenstans att vara, ingen att snacka med som känt samma smärta, ingen vän som kan trösta när allt är skit. Allt får man göra själv och jag vet inte vad du skulle ha gjort. Men ett sådant liv vill jag inte leva för det gör ont. Jag vet inte vad du skulle ha gjort, men ett sådant liv vill jag inte leva för det gör ont av att gå upp. Man mår illa av ångest att visa sig. Varför finns man? Var allt detta ett test för att se hur länge man klarar sig utan att ta livet av sig och tappa sin tro? Jag kan säga, att tappa          

bok 1 sida 3/17

Min bok 1 / Permalink / 0

tron gjorde jag för längesen, det känns inte på riktigt. Inget känns som att det kan hända, men jo det kan det. Jag fattar inte hur man kan känna så här utan att något händer. Jag vill ju inte leva i smärtan som slår i mig och det finns så mycket som gör ont och saker som knappt går att tänka sig. Men det mesta är saker som jag inte snackar om ofta. Jag vaknar alltid med en klump i magen och den sprider sig till halsen när självmordstankarna kommer.
Mobbning: När jag var yngre sa dom, kom och sätt dig hos oss. Först trodde man dom ville bli vänner, men sen insåg jag att dom bara var ute efter mina saker. Dom tog min mössa och slängde den på golvet, tog min mattebok och sa, har du inte kommit längre? Sen förra året så sa dom: ”Sätt dig bak – det är skönare platser här”. Men nej, jag visste vad dom skulle göra, så jag satt kvar men då vrålade dom mig i örat i stället. När jag var 12 år slog en kille mig med en hockeyklubba, och en han skallade mig, Men det fick han ångra. När min busschaufför fick vet att jag var homoexuell han tog mig som leb han förstod inte att jag även var transsexuell, då sa han det till alla i bussen så dom frågade frågor som: ”Gillar du hennes fitta?” , ”Har du slickat av en tjej?”, ”Har du legat med en tjej?” , och så mera. Svarade man inte så sa dom dryga ord och sen skrek dom åt mig. Jag kände mig bara så övergiven och totalt värdelös. Det kändes som jag var den enda på jorden som detta hänt, men det är jag inte, det vet jag. Sen fick jag inte vara med och byta om på jumpan, utan fick byta om själv på en toalett. Dom sa ganska ofta emojävel, idiotjävel och sen en dag fick jag nog. På en jumpalektion sa dom, sluta glo. Då sa jag, det gör jag inte. Nej det är ju Gunilla där borta, sa dom och glodde på mig ondskefullt, och sen så fick jag kommentarer som gjorde att jag bytte om själv på toa till jumpan. Sen gick jag ner. Det var ok med en tjej i klassen. Hon sa att jag skulle gå efter henne, och jag frågade varför och då sa hon, för du är leb, emo, ful och äcklig. Jag blev asledsen inombords. Ingen vet hur det känns. Det går inte att beskriva känslan, det gör bara ont och till sist orkar man inte med mer skit. Sen sa hon, ” Du fattar väl varför folk inte vill stå vid dig”, och så skyllde hon på min andedräkt.  Hon sa bara för att jag har ett stökigt rum så luktar jag äckligt för att det ligger mat i rummet, och därför du är så jävla ful. Sen någon vecka senare sa en annan i klassen: ”Stå inte här jag kan bli mobbad”, och det sårar mig. Men det var ju inte allt det. Jag och Fanny satt på en brygga och pratade. När vi kom till bryggan började hon gråta och sa, ”Ser du vad du håller på med?” ” Va”, sa jag. Hon sa, ”Kolla dina armar”. Sen när hon fick veta att det var sanning grät hon. Hon sa till mig, ”Tänk om du hade dött.”  ”Jag vet”, sa jag. Sen började hon gråta. Efter en stund sa hon, ”Jag tror knappast att du har varit med om värre saker än mig#,  och hon ville se mig gråta. Jag hade pratat fem minuter och gråtit, då slängde hon sig på mig och sa, att hade du haft ADHD hade du varit död nu, för om man har ADHD hade man dött runt 4-års ålder i mitt fall. Man hade aldrig klarat sig hit. Hon sa att jag var duktig som kämpat tills nu och hon sa:  ”Jag förstår att du inte orkar mer, förlåt.” Hon trodde inte det var så mycket som hade hänt mig ” Hon sa att när jag hade lagt mig på rälsen, trodde hon att det  hände. När jag vart slagen och puttad i början på åttan, först knuffade dom in mig in i ett räcke vid en trappa och sen stod dom bakom och hängde över mig och höll fast mig under tiden den tredje kilen slog mig så att jag mådde illa och var nära att spy. Då lämnade dom platsen med mig gråtande och dom garvade. Lärarna började leta efter oss. Sen när lärarna hittade oss på bryggan, så sa hon till en lärare vad vi snackade om.  Hon fick en utskällning, men jag hade med fått det om jag hade varit med henne tillbaka. Men när

Till top