inte gå till matsalen för att jag var rädd efter all smärta dom fått mig att gå igenom. För några dagar sen kom anmälan. Rektorn fick ur mobbarna och medlöparna att dom slagit in mig i ett skåp men inte sparkat och slagit mig hårt. Jonas säger att det tillkommit efteråt, för jag har aldrig sagt det när det hänt eller vilka det var. Det var då jag gick kvar i Boxholm och då var jag fortfarande rädd för att bli slagen och mobbad. För två veckor sen dog en kille i Boxholms skola.  Dagen efter gjorde jag ett likadant försök. Jag fick själv ringa ambulansen när jag hade försökt dö, och fick sitta på sjukhuset i 4 timmar plus 3 timmar på psyket. Nu i dag ser jag mer, jag ser hur det kunde ha gått om jag lyckades. Nu har jag i alla fall fått medicin som ska hjälpa mig på något sätt. Det jag inte gillar är emochan. Ni som skriver där har gått för långt. Ni skriver skit om andra för att ni inte orkar ta tag i era egna problem. Det är så lågt tycker jag, att en människa kan sjunka så lågt. Det visste jag inte att folk som är nästan vuxna beter sig som bäbisar. Det är så himla taskigt och löjligt och helt klart mesigt att hålla på som ni. Jag tycker att mobbningen ska upphöra på något sätt eller vill ni missta ännu ett liv genom den förbaskade mobbningen??? Jag skulle vilja hjälpa alla som blir kränkta av lärare och elever.  Jag skulle vilja ge ett tips att ni tar tag i mobbningen genom Friends  eller Bris eller någon som verkligen kan det här. Fler tips på hur jag vill hjälpa denna skola hittar du på min blogg http://mosansliv.blogg.se/  Jag ger detta tips för att ni inte ska förlora fler barn genom självmord, räcker det inte nu har två dött och flera har försökt och fem eller fler har bytt skola från den skolan och fler mobbare kommer dit. Jag vill inte se fler lida. Nu kanske skolan är bra men måendet är dåligt och det är ert fel. Jag tror aldrig jag kan sluta gråta. I dag gick jag runt i skolan och tänkte på allt som hänt där, när jag hade en vän, när jag mådde bra, när jag hade livet i min hand, och jag är så rädd att andra ska göra samma misstag som jag. Att varenda dag sitta själv i matsalen eller i klassrummet, ensam utan att ens någon säger hej eller hur mår du. Hur kul är det? Nej exakt. Man säger ju hej till den som sitter bredvid. I Boxholm var jag inte välkommen, inte av lärare eller elever eller busschauffören, så därför har jag det bättre nu i Åsbo. Men alla minnen sitter kvar.  Att må dåligt - är det meningen med livet??  Jag kommer aldrig glömma när jag gick i 4:an, när jag och Louise bråkade så fick hon kort som hon skulle visa när hon vart arg på mig.  Som vanligt fick inte jag några kort för jag ville ju inte vara med henne heller. Det var lärarnas påhitt. Det var verkligen en jobbig tid. Men nu vet jag att den är över men ändå så  är jag rädd för att det ska hända igen.  Jag minns i 7:an när jag inte vågade gå till skolan, men nu vågar jag det. Nu är jag inte rädd längre. Det var jag ett bra tag jag var rädd för att bli slagen, och det var därför jag aldrig vågade säga allt till lärarna. Ingen vet allt, vissa saker vill inte jag att alla ska veta. När jag gick i Boxholm kastade folk sten på mig eller grus. Det är ganska ofattbart att alla såg men ingen gjorde någonting. Alla bara tog en som luft.  Dom första åren i mitt liv trodde jag var värst med utfrysning och att bli retad och så, men sen på högstadiet blev det mer slag och dom sista veckorna blev jag utfryst igen, men då brydde jag mig inte, för lärarna svarade inte när jag pratade. Dom behandlade mig som luft den sista tiden innan jag bytte skola. Jag hade en tuff barndom med 11 års mobbning och en vän som sen svek mig gång på gång tills jag fick nog. Det jag tycker är jobbigt nu är emochan där folk skriver att jag är ful, äcklig, fet och trög, fast dom inte ens känner mig. Jag har sett kommentarer som ”Hoppa från ett höghus så slipper vi se och höra dig”,  jag har fått hot-sms där det står ”Är du för lat för att gå till stationen och hoppa eller?” Och sen står det lite överallt ”Ta livet av dig snälla”.  Jag hittade en sida där det var några som fick rösta hur många som ville se mig dö. 40 skrev ja,  44 hade kollat sidan och inga nej.  Jag blev som dödad inombords. Det är jättesvårt att beskriva med ord. Har man inte varit med om det så kan man inte riktigt förstå hur jobbigt det är att vara med om det här. Och man vågar inte säga själv hur jobbigt det är och man har ingen att snacka med och allt blir bara fel.  Allt man gör. Folk skrev lappar och satte på min rygg  där det stod  ”Du är inte värd att leva”