bok 2 sida 1/8

Min bok 2 / Permalink / 4

Vägens mörka hemlighet

Frank och Simon var båda homosexuella, fast inte öppna med det. På utsidan var de två helt olika personer. Simon var den typen som kunde sova hela dagarna. Frank var perfektionist och skulle hinna klart allt i tid, och allt han gjorde skulle bli bra, så att han kunde leva med det han gjort. Simon och Frank bodde på helt olika platser. Simon bodde i Stockholm, medan Frank bodde i en liten by utanför Linköping. Trots att de bodde tre timmar ifrån varandra var de kära i varandra, det enda problemet var att ingen av dem kunde träffa den andra, av olika skäl. Ett skäl var deras dolda homosexualitet, ett annat att ingen av dem hade råd att åka till den andra. Frank hade i alla fall inte råd att åka till Stockholm, för han hade ont om pengar. Frank fick städa, laga mat och tvätta själv, eftersom hans mamma var dålig och hans pappa dog när Frank var liten. Den enda han hade att snacka om det med var Simon, för i skolan blev Frank mobbad. Han vågade inte säga det till någon, för han trodde att det blev värre då. Han tyckte att det kändes bäst att hålla det för sig själv. Det han brydde sig mest om var betygen, enär han ville bli en känd gitarrist. Om Frank var fattig var Simon motsatsen. Han var bortskämd och hans mamma och pappa bodde ihop. Dock hade han inga vänner. Utan Frank var han chanslös. Han visste tyvärr inte exakt hur Frank såg ut, så han kunde liksom inte berätta för någon hur Frank var. Då skulle de bara ha skrattat. Simon blev också mobbad i skolan, men inte lika mycket som Frank. Ingen av dem orkade leva sina liv. De tyckte att det var meningslöst och fel. Men en dag förändrades båda killarna. Detta är berättelsen om Simon och Frank som kämpade för rättvisa. Det var en helt vanlig dag. Väckaklockan ringde och Frank vaknade med ett ryck. Han såg att han försovit sig, och han måste hinna göra mat till sin mamma, för hon kunde ju inte det själv. Just som han skulle gå till kylen såg han en hög tvätt vid fönstret. Frank blev stressad och kollade snabbt på klockan. En halvtimme kvar innan skolan börjar, då hinner jag aldrig, tänkte Frank. Det tog tio minuter att ta sig till skolan. Tjugo minuter var inte tillräckligt för att hinna göra i ordning frukost och tvätta. Nej, tvätten får vänta, tänkte Frank och tog fram de två sista äggen som låg i paketet i kylskåpet. Han funderade på om han skulle hinna gå ner till affären efter skolan. Det gör jag nog, sa Frank högt till sig själv och satte på spisen. Precis när han gjort det ropade hans mamma: ”Är det du, Frank?” ”Ja”, sa Frank, ”det är bara jag här”. ”Jag blev nästan orolig”, sa hans mamma. ”Varför då?” sa Frank lite stressat, för klockan var mer än han trodde. ”Jag försov mig” sa han. ”Hinner du till skolan, då?” sa hans mamma. ”Ja, det gör jag”, lovade Frank och sa att han bara skulle äta frukost först. Hans mamma godtog förklaringen och gick och lade sig igen. Frank kände att han inte klarade av detta längre. Allt hade gått för långt. Varför var det alltid han som fick sköta allt? Var det hans jobb? Skulle inte de vuxna hålla koll? Frank kunde liksom inte gå och säga det till sin mamma, för han visste vad hon skulle säga: att hon var sjuk och knappt kunde gå. Men jag klarar nog det här, sa till sig själv. Det var inte första gången han sa det. Nu tittade Frank åter igen på klockan. Det var hög tid att gå, så han ropade till sin mamma och sa att han tänkte gå. ”Okej, älskling”, sa hon lugnt. Frank stängde dörren snabbt och sprang mot skolan. När han kommit halvvägs såg han sin före detta vän gå tillsammans med ett gäng som brukade mobba honom. Han såg på klockan en gång till och sprang fortare. Till slut gick det så fort att han tappade kontrollen över vart han sprang. Han rusade över vägen utan att se sig för och när han var två meter från skolan hörde han en bil.

bok 2 sida 2/8

Min bok 2 / Permalink / 0
Han tänkte att den var längre bort, men nej, den kom längre och längre fram. Frank var två steg från skolan och två steg från att slippa alla problem. Han tog ett djupt andetag och stannade upp, några sekunder efteråt kom bilen. Ett fasligt ljud uppstod och lärarna sprang ut på skolgården och bort mot stora vägen där de såg Frank ligga mot den kalla asfalten. Han hann inte tänka så mycket på vad han missade, han ville bara fly från problemet. Efter några sekunder började lärarna leta efter en telefon. De skrek: ”Ring ambulansen nu!” till en klasskompis som stod chockad bredvid lärarna, han var lika rädd som Frank var när han ställde sig på den kalla asfalten. Erik, Franks klasskompis, stod och tänkte på hur ont det måste gjort när den lena huden mötte den kalla asfalten. Han rös och till sist hörde han orden fröken sa. Förut hade det bara varit en mun som rörde sig framför Erik utan att han förstod att det var honom hon snackade med, och när han väl förstod det var det för sent. Han gick fram till Frank. Efter någon minut kom rektorn och sa att de hade ringt ambulansen. När ambulansen var på plats kom även Franks mamma. Hon var totaltförtvivlad och ville inte åka med till sjukhuset, för hon ville inte se mer. Så en polis följde henne hem och satt och pratade med henne tills läkarna skulle ringa och säga att han vaknat. Tre timmar senare ringde telefonen. Franks mamma sa: ”Svara inte.” ”Jo, jag måste”, sa polisen. Han tog ett djupt andetag och svarade. I telefonen hörs en mörk röst som höjs och sänks medan den talar. Frank klarade sig med små skador i hjärnan. Polisen tog åter igen ett andetag för att lugna sig själv innan han skulle lugna mamman. Därefter lade han lugnt på luren och sa att Frank klarade sig till mamman, som satt bredvid helt förkrossad. ”Vilken tur” sa Franks mamma. ”Det måste ha skett ett mirakel.” Polisen tillade att Frank hade små skador i hjärnan. De gör att han kanske inte minns allt som hänt före olyckan, så han har säkert svårt att förklara varför detta inträffade, om det var meningen eller om det var otur. Om han inte såg sig för eller om han försökte ta livet av sig. ”Nej, Frank är en go och glad kille, han skulle aldrig försöka dö. Han är ju alltid killen med leendet hela dagen.” Polisen sa att han flera gånger haft fall där föräldrarna inte vet om att barnen mår dåligt, för de gömmer sig alltid bakom en massa ord och meningar. ”Men nej” fortsatte Franks mamma, ”det kan knappast stämma in på Frank. Han är inte sådan, han skulle aldrig ljuga för mig.” Just då frågade polisen: ”Vet du om Frank har några vänner?” ”Nej, inte vad jag vet”, svarade hon. ”Kanske på nätet, han brukar sitta vid datorn en hel del.” Polisen började undra om han blivit mobbad via internet eller skolan. Med lugn ton bad han att få låna med sig datorn och kolla igenom om den.” Ja visst”, sa Franks mamma. ”Han kommer ju inte att använda den ändå.” ”Exakt”, instämde polisen och började gå bort mot Franks rum. Rummet hade mörka väggar som pryddes av mörka djävulsbilder. Franks mamma hade aldrig varit inne i rummet. Polisen såg sig om och hittade en lapp på Franks skrivbord. På lappen stod: ”Förlåt för det jag gjorde här. Det lär ha skapat besvär.” I slutet stod det: ”Simon, jag kommer aldrig att sluta älska dig.” Innan polisen lämnade rummet med datorn i handen funderade han på vem Simon var, Franks vän på internet eller hans kille? Just som polisen skulle lämna rummet såg han ett utsuddat namn bredvid ”love” på väggen. Han gick fram till väggen och läste: ”Jag älskar dig” och så ett utsuddat Simon, fast namnet syntes om man tittade noga. Så fort polisen hade läst det gick han ut ur Franks rum, till Franks mamma Lina. ”Hittade du något?” frågade Lina. ”Nej, inte mer än datorn.” Han tyckte inte att mamman behövde veta precis allt. Polisen visste ju inte om Frank var ihop med Simon eller inte. Han mamman och åkte tillbaka till staskonen för att gå

bok 2 sida 3 /8

Min bok 2 / Permalink / 0

igenom datorn, Under tiden hade Frank börjat prata lite med en psykolog som ville veta allt Frank mindes av händelsen. Frank sa att han minns att han stod på vägen när han hörde bilen bredvid honom. Han tittade ner i den iskalla marken som lyste mot honom, som om han var redo att lämna det förflutna och gå vidare till en värld utan smärta. Ändå ville han långt inne i hjärtat gå vidare och snacka med någon. Han ville att livet skulle gå vidare, men trots det ville han bort. Han hann inte tänka så mycket mer än att den kalla vägen väntade på honom. När hans hud nuddade backen vart allt svart, vilket han redan visste att det skulle bli. Efter en stund vaknade han på sjukhuset, när han berättat allt om vägens mörka hemligheter för psykologen. Att vägen vilar på en mörk hemlighet, men hur skulle man kunna veta vad det var om man inte försökte komma till den. Just när han sagt det kom han och tänka på att han höll på att lämna sin sjuka mamma som satt hemma och väntade på att han skulle komma hem smärtfri med livet i behåll. Hur kunde det gå så här fel? tänkte Frank. Han hade ju sin mamma som han var tvungen att skydda. Sedan kom han på att han hade lovat Simon att leva. Skulle han säga till honom att han försökt avslöja vägens hemligheter skulle Simon tro honom, eller skulle han bara skratta åt honom. Han visste att Simon inte trodde på vägens mörka hemlighet som Frank alltid läste om. Frank försökte flera gånger förstå vad den mörka hemligheten var. Var det en hemlighet som fanns hos alla, eller var det en hemlighet som man förstod när man med mörkt sinne låg mot den kalla asfalten? Är det vad som är den mörka hemligheten? tänkte Frank samtidigt som han undrade om Simon mådde bra. Just då kom en läkare in och sa att han ville snacka med Frank. Frank satt snällt kvar och sa: ”Ja visst, vad är det?” Läkaren sa att han visste att Frank försökt ta sitt liv, och att han skulle få träffa en psykolog. ”Nej”, sa Frank. ”Varför inte?” sa läkaren. ”Det skulle vara bra för dig.” ”Men varför ska jag träffa en psykolog, jag mår ju jättebra?” ”Du ligger här för att du har försökt ta dit liv”, svarade läkaren. ”Nej”, sa Frank, ”jag ligger här för att jag försökte ta reda på vägens mörka hemlighet.” Så fort Frank sagt det ställde sig läkaren upp och gick fram till dörren för att stänga den. Därefter gick han fram till Frank och frågade om Frank också hade hört talas om vägens svarta hemlighet. ”Ja”, sa Frank lite småtveksam. Kunde läkaren veta något om den svarta hemligeten? Läkaren sa: ”Jag vet också en del. Har du letat fram kammaren?” ”Finns det en kammare?” sa Frank förskräckt. ”Ja, det gör det”, svarade läkaren. ”Har du inte läst om svarta Madina som en gång om året går ut på vägen för att ta upp gralen som leder till vägens mörka hemlighet?” fortsatte han. Frank såg mystiskt på läkaren. ”Madina, vem är det?” frågade Frank misstänksamt. ”Det är gralens drottning. Hon är gift med en man som hon vill träffa, men det kan hon bara göra en gång om året, eftersom hennes man fick reda på mörkrets hemlighet och inte kunde komma tillbaka. Han vist inte hur. Madina träffade sin man flera gånger, men tyvärr hann hon aldrig rädda honom innan han valde att ta livet av sig i den svarta värdens port.” ”Vadå för port?” frågade Frank fascinerat. ”Det är en port till andra sidan, ungefär som en stoppknapp. Allt släcks. Men en gång om året återvänder Madina för att leta reda på sin man, det var exakt det datumet du försökte dö.” ”Va?” utbrast Frank och satte sig upp i sängen så att den skakade till. ”Ja, det var samma dag som Madina återvände till vägens mörka värld.” Frank förstod inget från början, men nu trodde han på läkaren. Fast hur sant var det egentligen att en kvinna som heter Madina återvänder till sin man en gång om året? Det är ju jättekonstigt. Frank frågade vem Madina var. ”Det sägs att hon är den som håller i allt. Hon är en vanlig person precis som du och jag, men rätt vad det är blir hon en demon eller något liknande. Det är därför hon kan ta sig till den mörka sidan av livet. Hon kan vara snäll och god på dagen men när hon ska till sin man är hon en ond häxa som bara tänker på att hitta sin man. ”Oj”, sa Frank, ”det.

Till top