Robex Lundgren virkblogg.

Vägens mörka hemlighet

Frank och Simon var båda homosexuella, fast inte öppna med det. På utsidan var de två helt olika personer. Simon var den typen som kunde sova hela dagarna. Frank var perfektionist och skulle hinna klart allt i tid, och allt han gjorde skulle bli bra, så att han kunde leva med det han gjort. Simon och Frank bodde på helt olika platser. Simon bodde i Stockholm, medan Frank bodde i en liten by utanför Linköping. Trots att de bodde tre timmar ifrån varandra var de kära i varandra, det enda problemet var att ingen av dem kunde träffa den andra, av olika skäl. Ett skäl var deras dolda homosexualitet, ett annat att ingen av dem hade råd att åka till den andra. Frank hade i alla fall inte råd att åka till Stockholm, för han hade ont om pengar. Frank fick städa, laga mat och tvätta själv, eftersom hans mamma var dålig och hans pappa dog när Frank var liten. Den enda han hade att snacka om det med var Simon, för i skolan blev Frank mobbad. Han vågade inte säga det till någon, för han trodde att det blev värre då. Han tyckte att det kändes bäst att hålla det för sig själv. Det han brydde sig mest om var betygen, enär han ville bli en känd gitarrist. Om Frank var fattig var Simon motsatsen. Han var bortskämd och hans mamma och pappa bodde ihop. Dock hade han inga vänner. Utan Frank var han chanslös. Han visste tyvärr inte exakt hur Frank såg ut, så han kunde liksom inte berätta för någon hur Frank var. Då skulle de bara ha skrattat. Simon blev också mobbad i skolan, men inte lika mycket som Frank. Ingen av dem orkade leva sina liv. De tyckte att det var meningslöst och fel. Men en dag förändrades båda killarna. Detta är berättelsen om Simon och Frank som kämpade för rättvisa. Det var en helt vanlig dag. Väckaklockan ringde och Frank vaknade med ett ryck. Han såg att han försovit sig, och han måste hinna göra mat till sin mamma, för hon kunde ju inte det själv. Just som han skulle gå till kylen såg han en hög tvätt vid fönstret. Frank blev stressad och kollade snabbt på klockan. En halvtimme kvar innan skolan börjar, då hinner jag aldrig, tänkte Frank. Det tog tio minuter att ta sig till skolan. Tjugo minuter var inte tillräckligt för att hinna göra i ordning frukost och tvätta. Nej, tvätten får vänta, tänkte Frank och tog fram de två sista äggen som låg i paketet i kylskåpet. Han funderade på om han skulle hinna gå ner till affären efter skolan. Det gör jag nog, sa Frank högt till sig själv och satte på spisen. Precis när han gjort det ropade hans mamma: ”Är det du, Frank?” ”Ja”, sa Frank, ”det är bara jag här”. ”Jag blev nästan orolig”, sa hans mamma. ”Varför då?” sa Frank lite stressat, för klockan var mer än han trodde. ”Jag försov mig” sa han. ”Hinner du till skolan, då?” sa hans mamma. ”Ja, det gör jag”, lovade Frank och sa att han bara skulle äta frukost först. Hans mamma godtog förklaringen och gick och lade sig igen. Frank kände att han inte klarade av detta längre. Allt hade gått för långt. Varför var det alltid han som fick sköta allt? Var det hans jobb? Skulle inte de vuxna hålla koll? Frank kunde liksom inte gå och säga det till sin mamma, för han visste vad hon skulle säga: att hon var sjuk och knappt kunde gå. Men jag klarar nog det här, sa till sig själv. Det var inte första gången han sa det. Nu tittade Frank åter igen på klockan. Det var hög tid att gå, så han ropade till sin mamma och sa att han tänkte gå. ”Okej, älskling”, sa hon lugnt. Frank stängde dörren snabbt och sprang mot skolan. När han kommit halvvägs såg han sin före detta vän gå tillsammans med ett gäng som brukade mobba honom. Han såg på klockan en gång till och sprang fortare. Till slut gick det så fort att han tappade kontrollen över vart han sprang. Han rusade över vägen utan att se sig för och när han var två meter från skolan hörde han en bil.