Robex Lundgren virkblogg.

Jag lever i en misär. Här finns inga fönster och inga dörrar så långt ögat kan nå. Jag känner mig väldigt ensam. Det är mörkt och kallt. Kylan har förlamat mitt hjärta. Hur långsamt jag en slår i väggen så slår det ändå fortare en mit hjärta. Jag ser en gul skärva i golvet som leder bort från mörkret in i ett ljust rum. Jag följer efter och när jag kommer fram ser jag 3 tjejer sitta och gråta med en kniv i deras hand. Vi är så olika. Jag går fram till dom säter mig bredvid dom. När jag kommit nära dom så flytas väggen närmare mig den kramar åt os så vi ser riktigt noga på hur olika vi är och att de ända likheten är att vi alla vill bort. Man ser blodet rinna ner för deras kinder och dom vill upp till himlen där har vi ännu en olikhet jag vill till mörkret där allt är tyst och där man aldrig vaknar ur sin sömn. Men dom andra vill bli änglar. Jag gömmer mig bakom en av tjejerna och då ser jag att väggen har stannat. Jag pustar ut två sekunder sen börjar allt om. jag känner mig varken bekväm som den jag är eller bekväm att vara här. Jag har panik i rummet men ingen hör mitt skrik. Inte ens tjejerna kan hjälpa smärtan. Jag gråter på Jag mår så dåligt av detta. Just denna känslan känns inte bra att man måste låtsas va något för att kunna leva som ni. Jag måste låtsas att vara jag, Jag måste låtsas att va en av tjejerna, trots att jag vet at tjag itne är som dom. jag sitter fast när jag finner mig i knas och besvär i dnena värd. Allt är svart vitt och jah vill försvinna från det här, jag vet hur de är att bli förd från ljuset. Jag har aldrig fåt komma när ljuset så fort jag ser ljusets bloss så svartnar de från ig igen. Livet värkar itne vilja att jag ska hade bra. Allt känns som att de är mitt gel. Jag måste har varit ond i mitt föra liv varför annars har jag fåt lida hela livet.